Min pågående resa..

Jag tänkte sammanfatta och berätta om mig själv hur mitt liv har varit tidigare och fram tills nu. Ska försöka göra det så kortfattat som går annars blir det en hel bok kan jag berätta för er. Ni får även räkna med lite grammatik och stavfel! ;) Jag är född i Umeå, men uppväxt i Helsingborg. Vi flyttade ner till skåne när jag fyllde 6 år, så tyvärr har inte den fantastiskt härliga dialekten fastnat på mina stämmor. Dem flesta av mina släktingar är bosatta uppe i västerbotten, vilket man kan se både positivt och negativt.

• Det negativa: Givetvis saknar jag dem något enormt, så de är tråkigt att bo så långt ifrån dem, + att man missar alla mysiga släktkalas.
• Det positiva: Våra släktkalas är inte att leka med (Gotteboet med andra ord). Så med tanke på alla goda tårtor, kakor & bakelser så är jag glad att inte bo så pass närma att jag bara kan köra för stunden.. Nej skämt och sido, det finns inget positivt med att bo så långt ifrån min släkt som jag älskar mer än allt. När man hälsar på så värderar man tiden och alla känslorna som kommer blir bara starkare när man väl träffas igen.

Så för att återgå till fantastiska Helsingborg igen då..

Jag har alltid varit glad för alla typer av godsaker som man kan stoppa i sig. Det har också resulterat i:

1. Dåligt Självförtroende
2. Dålig Självkänsla
3. Övervikt
4. Deperession
5. Ångest

Ja listan kan göras lång..

Jag har sen lågstadiet blivit mobbad konstant för min övervikt. Har fått bla höra kränkande ord som:

• Flodhäst
• Äcklig
• Fet

Ja den listan kan göras lång den med..

Jag har alltid varit den personen som varit blyg, tyst, låtit kroppen sjunka längre ner i stolen i klassrummet när läraren ställer frågor osv. Jag håller dem flesta känslorna inombords, går och bär på dem alldeles för länge och tillslut rinner bägaren över och man tar till olika saker för att dämpa sin smärta. Det jag gjorde under mina "yngre" år för att dämpa min smärta var att givetvis äta.. Äta i mängder.. Det hjälpte för stunden men inte i längden. Detta är oftast det vanligaste sättet som vi människor tar till.. Vi ser "lyckan" i MAT. Vi tänker; bara denna gången, det gör ingenting.. Men det blir inte bättre tyvärr. Känner du igen dig? Kan berätta för dig att du är inte ensam om att ha varit där eller kanske är i den situationen just nu.. Känner du att du är i det läget där du behöver en hjälpande hand? Det är därför jag gör detta, jag vet hur det känns att ha varit där och för att jag vill inspirera och motivera andra.

Jag har alltid varit en hästtjej sen jag var 6 år gammal. Hästarna har alltid varit min trygghet (min hjälpande hand). Om jag mådde dåligt räckte de ibland med att cykla till stallet för att få mig på andra tankar. Dem behövde man inte göra sig till för, det räckte att man dök upp och så var dem nöjda. Hästar och djur har bidragit mycket till min vardag och varit min trygghet i vissa lägen.

Som sagt så har mobbningen följt mig psykiskt sen lågstadiet.. Alla "men för livet" som man får dras med resten av sitt liv. Givetvis blir dem bättre med tiden men dem spökar fortfarande för mig. Jag kan bla. inte bli buren utan att få panik över att jag ska kännas alldeles för tung. Visst låter det löjligt kanske men inte för mig. Under alla år har man haft så dålig självkänsla och självförtroende, även upp i gymnasiet har man fått höra dem kränkande orden. Det var under gymnasietiden som jag började pendla upp och ner i vikt. Jag lyckades hitta min motivation för att träna mer utöver än bara ridning och jag tror att vågen visade som lägst på ca 80 kg under detta året. Vågen.. bläh! Det var min värsta fiende under många år, jag visste att skulle jag ställa mig på den och den visade att jag gått upp i vikt hade jag bara fortsatt att äta. Därför vågade jag till slut inte ställa mig mer på den. Det dumma med att ignorera vågen är att man ger sig själv inte en chans för en förändring. Jag vet att man är rädd och man vill helst välja siffrorna själv men genom att ignorera vågen ser du själv ingen förändring heller. Tänk så har du gått ner så som "bara" 0,5 kg. Men HALLÅ!? Hur bra är inte det!? Det är på rätt väg i alla fall! Den berömmen från dig själv får du inte om du inte vågar ta det steget. Den jag har att tacka för jag vågade ta steget upp på vågen är en av mina bästa vänner Cecilia, aka Cecce för er som vet.

Jag började att bli större och större efter jag tagit studeten. Till slut visade vågen som mest 115-120 kg. Vilket resulterade i att jag såg ut såhär:

Det var en vacker dag då jag kände att "NEJ! jag vill inte se ut så här längre!!". Jag började med små enkla steg för att ta tag i mitt liv.

Det första jag började med var att sätta ett mål som inte krävde för mycket psykisk press av mig:

• Jag ska ta mig till min målvikt inom 1-2 år, sen hur jag gör det återstår att se.

Jag satte inget skyhögt mål att ex: Till sommaren ska jag ha tappat 10 kg. För jag har lärt känna mig själv rätt, och jag visste att om jag inte skulle klara av att nå det målet skulle det vara som ett slag i aniktet på mig. Därför satte jag istället ett rimligt mål för att ge mig själv mer självförtroende och tid. Skulle de va så att något snesteg inträffade (vilket hände) så är det fortfarande inte hela världen, jag har fortfarande tid på mig att korrigera mina snesteg och misstag. För att fortsätta resan mot att nå min målvikt var att ändra mina matvanor, både hur mycket intag och sluta HELT med vissa saker som godis/kakor etc. Den fysiska ansträngningen som jag gjorde, var att gå ut och power walka 30 min till 1 timme om dagen. Denna lilla förändringen gjorde att jag tappade några kilo och fick se resultat som boostade mig och mitt självförtroende.

Mina matvanor var:

• Frukost: Naturell kvarg smaksatt med funlight saft.
• Mellanmål: Banan
• Lunch: Bönsallad med fisk eller Köttbit
• Mellanmål: Kvarg
• Middag: Bönsallad med fisk eller köttbit

Som ni ser slutade jag med kolhydrater (pasta, ris, bröd och potatis). Detta var för att få se om ev. denna förändringen kunde hjälpa mig en bit på vägen. Vilket det gjorde. Jag körde på detta ett rätt bra tag, klarade även att åka utomlands och gå ner 2 kg på 2 veckor med min stenhårda diciplin. Ni kan gissa att jag var överlycklig när jag kom hem och mitt mål var i alla fall att vågen skulle visa samma vikt som innan jag åkte. När man då får se att vågen visar -2 kg. Den känslan.. Man kan inte mer än känna sig stolt, med tanke på att det är så fruktansvärt lätt att plussa på sig några kilon på semestern.

Sen 2013 har jag pendlat både upp och ner i vikt. Det jobbiga var att när jag träffade mitt ex så hade vi inte samma motivation till träning eller kost. Matvanorna ändrades och dem kilona jag kämpat bort började istället att plussas. Vi hade inget bra förhållande alls, respekten för varandra försvann och man tog varandra för givet. Den ena kunde käka sallad medans den andre tryckte i sig en pizza 2 meter ifrån. Eftersom vi inte mådde bra av att vara med varandra så tror jag också att de var lättare att bedöva den "smärtan" med återigen mat.

September 2014 ändrades mitt liv helt...

Jag och mitt ex skulle flytta 1 sept, vilket jag gjorde. Just det ni läste rätt. JAG flyttade dit. Det som hände var att jag fick reda på att han inte kunde hjälpa till med flytten pga av hans arbete. Han skulle iväg med jobbet. De var väl inget konstigt med det, klart att han ska jobba och tjäna pengar. För att göra denna historian kort så var allting en lögn, det var ingen resa med jobbet som han åkte på. När jag fick reda på detta packade jag han saker och satte ut det i garaget för att underlätta situationen för honom när han kom hem. När han kom hem fick han sina saker och vi gick skilda vägar. DETTA ÄR DET BÄSTA SOM HÄNT MIG! Otroligt tacksam över att detta hände, borde skicka honom ett tack kort för jag fått mitt liv tillbaka.

Efter vi gick olika vägar kunde jag äntligen fokusera på mig själv. Ta hand om mig själv och leva som jag alltid velat. Inte låta någon trycka ner mig psykiskt längre. Jag fick min motivation och inspiration tillbaka. Jag började återigen med att ut och power walka göra olika övningar hemma. Jag har under dessa åren aldrig använt mig av redskapen på ett gym. Jag har gjort all min träning hemma och fått resultaten därefter. Som jag sagt allting går bara man vill det tillräckligt mycket. Min resa hittills har jag inte behövt något gymkort, jag har använt min:

1. Fantasi
2. Motivation
3. Inspiration

Vill ni veta vad ni kan göra hemma kommer jag publicera det under fliken Lifestyle.

Kolla vart jag är nu. Jag har även sagt att sen jag satte mitt mål att nå min målvikt var att även tatuera in en ros på revbenet som ska representera resan jag gjort hittills! Jag är stolt över min kropp och framförallt över mig själv, vad jag åstadkommit och kan visa upp mig själv utan att skämmas. Jag har verkligen varit på botten flera gånger om men alltid kommit tillbaka starkare.

Min fitness resa har bara precis börjat och nu när jag har andra mål och utmaningar med min träning, så har jag kommit fram till att jag vill tävla inom fitness. Har fått goda visord från andra personer som sysslar med bodybuilding och fitness att jag har redan gjort förarbetet och kan få precis den kropp jag vill och även dem tycker att jag borde tävla inom fitness. Då har jag givetvis skaffat mig ett gymkort sen årsskiftet för att kunna nå mina nya mål. Det bästa jag vet är när jag får komma innanför dörrarna på gymmet. Atmosfären och bara pumpa upp musiken i lurarna, det är helt underbart!

Detta är lite "kortfattat" om min resa hittills. Hoppas ni kan bli lika motiverade som jag är och vill följa mig och min fortsatta resa mot nya mål och utmaningar. Glöm inte: #alltinggårbaramanvilldettillräckligtmycket

Kan jag kan DU! /Nathalie

Du kan markera viktig information eller meddelanden i texter som denna.